Lordlion -- den varmaste själ solen lyst över...

Jag satt och funderade lite idag på jobbet, fast jag brukar grunna på olika uppslag och idéer alltid egentligen.
Det är nu 2006, en tillbakablick är ju rätt trendig såhärpass på året.

Men jag ska se lite mer med perspektiv bakåt i tiden, på något mer specifikt.
Jag har varit solo till den största delen sedan jag skilde mig från mina barns mor, vi separerade slutet av hösten 1996 fast det tog tid att få pappersarbetet färdigt till slutet av sommaren 1997 då.

Det är tillvaron efter separationen och de val jag gjort jag tänkt över flera gånger.
En lång tid efter, enklast kan min tillvaro enkelt beskrivas som "FRITT FALL".

Min ekonomi slogs i atomer, all energi försvann... Tillvaron blev ett kaos när allt jag kämpat,plågats, slitit, offrat, försakat ja lidit med för att bygga upp, försvann med orden "Det han inte vet, har han inte ont av..." det är nog en mening jag avskyr rätt bra nuförtiden.

Jag var rätt naiv och alldeles för snäll, något jag får lida för än idag.

För nog är det så att den som vet är den som är  mer förbered på det som ska komma, men den som inget vet utan en  tidig söndagsmorgon kommer ut i köket och får höra de där orden halvt viskade i telefonluren till någon, för den är det en otäck ovisshet och undran som övergår till en plågsam insikt att det hänt saker man inte trott den andra om... Sen när den man var gift med vänder sig om och man frågar vad hon menar med de orden.. man ser henne blekna och bli spänd... den isande känslan av hur allt slås sönder inombords.. Det är otroligt att man överlever sånt.

Sen att jag blev snyggt utkastad med luddiga löften om att vi behövde en prövotid isär... Man tror nog på det mesta om man fortfarande älskar någon tillräckligt.. vilket ibland utnyttjas.

Vad gjorde jag av den nya "frihet" jag helt plötsligt hade erhållit?
Ärligt talat blev jag mest vilsen, försökte få fäste på en tillvaro som bara gled iväg som ett jordskred.
Mina kompisar tyckte jag skulle ragga nytt.. roa mig.. fina råd till en kille som aldrig tagit för sig på allvar som tagit hänsyn och tänkt mer på andra än sig själv.. Hur skulle jag ragga? Har nog aldrig lärt mig det.. inte ens idag tror jag att jag på allvar skulle kunna ragga.. är för ärlig och seriös av mig så det är nog mer som en förbannelse över mig.

Men ja.. jag har träffat en hel del tjejer i olika sammanhang och på olika vis, ett stort flertal har man lärt känna under en kortare period innan de bara dunstat någonstans.. Några få.. har stannat kvar och blivit mkt nära och värdefulla vänner.

Kärlek.. det är något jag är mest rädd för.. så fort någon har fått tillgång till mitt hjärta har det inneburit smärta, sorg och nya besvikelser. Hur ska man våga någon mer gång?

Man måste våga för att vinna.. det finns en för alla.. jaja ni vet alla de där klyschorna.. det är så man har lust att skrika när folk vill muntra upp en och menar väl.. det är så lätt för de som har någon, för de som "duger", för de som kan "spelet" att komma där men vad de egentligen säger är mer " Höddu du har int lyckats träffa nån än.."
Tiden har gått och i höst är det tio år sen det hände.. Jag har sen länge gett upp hoppet om att ha "min" familj.. fast o andra sidan.. jag har inte råd att bilda någon ny heller för med dagens system så är min ekonomi ohjälpligt i minus.. fogden lägger nya pengar på min skuld varje månad.. inget jag kan göra något åt, inte med nuvarande tillgångar..  Och.. Jag tänker då fan inte skämmas.. det var ju jag som fick ta skulderna "med mig" tids nog får man se.. men den  om det den dagen finns det någon jag skulle våga lita så mycket på? Tvivel kvarstår nu iaf.

Jag har stött på många kallsinniga, själviska och manipulativa tjejer på min resa... i en känslokall öken.
Men det är de få blommorna jag funnit i öknen jag uppskattar mest av allt, de som är trogna vänner och accepterar mig som den jag är.

Det finns några tjejer jag kanske.. ja jag säger kanske hade kunnat fått ha en meningsfull relation med men..  på något vis var det alltid något som kom i vägen.. något som förstörde.. jag har tänkt många gånger med orden "tänk om.." Men en sak jag lärt mig är att Jag är summan av mina erfarenheter, jag skulle inte veta det jag vet, skulle inte vara den jag är så jag kan inte ångra något för då förnekar jag den jag blivit.

Funderingarna kvarstår, frågetecknen hopas.
Mina vänner hävdar att det finns någon för mig.. jag hävdar med en dåres envishet att jag är undantaget från regeln.. varför?  tja tills motsatsen bevisats är det ju jag som har rätt.

Jag har varit sjukskriven för utbrändhet en period.. det har tvingat mig till uppehåll i studierna men det är ingalunda det samma som att jag skulle gett upp.
Jag samlar energi nu för att få livet på rätt köl.. det får ta sin tid.. men det ska ske.

Undrar fortfarande hurdan den där "rätta" är.. vem är hon.. om hon skulle finnas det vill säga.