Nu gör Arriva en ny tavla i en insändare.
Jag hittade följande i eftermiddags (fredag) och sitter nu förbannad och skriver min analys av smörjan.
Det hinner bli lördag innan jag skrivit klart.. ok?
Jönköpings Posten Torsdag 19 januari 2006
Det hinner bli lördag innan jag skrivit klart.. ok?
Jönköpings Posten Torsdag 19 januari 2006
Insändare:
"Arriva: Saken avslutad
"Arriva: Saken avslutad
Arriva beklagar och är förvånad över att saken med busschaufför Nikolai Jungsin från Jönköping har blivit
så omtalad i den svenska pressen de senaste dagarna.
Saken är nästan fyra månader gammal, och Arriva anser den avslutad.
Nikolai Jungsin fick en varning i september för att inte ha överhållit Arrivas säkerhetsprocedurer, efter vilka han skulle ha tillkallat trafikledningen.
Han fick inte varningen för att han hjälpte en person i nöd.
Varningen ströks efter två månader och Nikolai Jungsin är
fortfarande anställd hos Arriva.
Karina Larsen
Kommunikationsafdelningen
Arriva skandinavien"
^^ Ok... dags att tala rena FAKTA angående ovanstående.
Att de beklagar är väl mer riktat för att de tvingas försvara sig, inte för att jag är kränkt?
Ja saken är 4 månader gammal NU, OCH??
Är det någon skillnad i deras agerande bara för att det gått tid sen de varnat mig? Knappast..
Om inte den som nu tipsat massmedia, vem det än må vara, hade Arriva hoppats att detta övergrepp skulle förbli okänt och begravt i deras arkiv? Visar mer på att de bara vill nonchalera det hela.
Att jag fick en varning för att inte ha följt säkerhetsreglerna är ytterst tvivelaktigt, ren feltolkning och endast med största partiskhet möjligt att anklaga mig för. Redan varningen var felaktigt baserad. Bussen och kassan var säkrade och att jag var utanför bussen var för att kontrollera misstänkt skadegörelse.
Att jag inte skulle ha tillkallat trafikledning, tolka med hjärnan, jag bad passiva personer larma POLIS, det är dem man ska kalla på i händelse av grovt våld, för min trafikledare hade inte kunnat gjort något mer än att i sin tur, efter en fördröjning larma desamma.
Att jag inte varnades för att jag hjälpte en person i nöd.. Det är bland det mest befängda i den insändaren.
Det står ju klart och tydligt i Varningen att jag ingrep i ett "polisärende" enligt Arriva. De har alltså inte ens koll på sina egna handlingar?
Varningen är inte struken, jag har inte fått något skriftligt besked när det skulle ha skett.
REN LÖGN med andra ord. Det stod inget bäst före datum på varningen och enligt vad jag fått höra så gäller en varning tills vidare utan tidsgräns, dock kan det mildras om det gått lång tid sen en eventuellt föregående varning om behov av mer diciplinära åtgärder skulle uppkomma i likartat fall.
En Varning ska gälla ett klart avgränsat fall och tillfälle, inte vara nån samlad åthutning med tidigare samlat material mot en eventuellt obekväm medarbetare?
Med detta sagt är jag väldigt arg och ännu mer kränkt av det verklighetsfrånvända sätt som Arriva behandlar denna situation, Igelkotts-taktik fungerar dåligt när de har gjort så grova fel som i mitt fall.
Istället för att göra det enkelt, erkänna att de gick fel ut i fallet väljer de att hålla varandra om ryggen och försöker hänvisa till vad för skräp de än kan finna om mig.
Om arriva är så prestige-styrda kan jag rekomendera dem en utmärkt kurs på högskolan som heter Organisation och Ledarskap för här ser jag allvarliga och grundläggande brister.
Vad jag krävt och anser mig ha rätt att begära är följande:
Ett skriftligt tillbakadragande av Varningen där Arriva medger att den var felaktigt grundad.
En Ursäkt för att jag och mina rättigheter kränkts.
Därutöver börjar jag fundera på ifall man har rätt till skadestånd för lidande för detta har varit mkt ansträngande och fått mig att må mycket dåligt.
Kommunikationsafdelningen
Arriva skandinavien"
^^ Ok... dags att tala rena FAKTA angående ovanstående.
Att de beklagar är väl mer riktat för att de tvingas försvara sig, inte för att jag är kränkt?
Ja saken är 4 månader gammal NU, OCH??
Är det någon skillnad i deras agerande bara för att det gått tid sen de varnat mig? Knappast..
Om inte den som nu tipsat massmedia, vem det än må vara, hade Arriva hoppats att detta övergrepp skulle förbli okänt och begravt i deras arkiv? Visar mer på att de bara vill nonchalera det hela.
Att jag fick en varning för att inte ha följt säkerhetsreglerna är ytterst tvivelaktigt, ren feltolkning och endast med största partiskhet möjligt att anklaga mig för. Redan varningen var felaktigt baserad. Bussen och kassan var säkrade och att jag var utanför bussen var för att kontrollera misstänkt skadegörelse.
Att jag inte skulle ha tillkallat trafikledning, tolka med hjärnan, jag bad passiva personer larma POLIS, det är dem man ska kalla på i händelse av grovt våld, för min trafikledare hade inte kunnat gjort något mer än att i sin tur, efter en fördröjning larma desamma.
Att jag inte varnades för att jag hjälpte en person i nöd.. Det är bland det mest befängda i den insändaren.
Det står ju klart och tydligt i Varningen att jag ingrep i ett "polisärende" enligt Arriva. De har alltså inte ens koll på sina egna handlingar?
Varningen är inte struken, jag har inte fått något skriftligt besked när det skulle ha skett.
REN LÖGN med andra ord. Det stod inget bäst före datum på varningen och enligt vad jag fått höra så gäller en varning tills vidare utan tidsgräns, dock kan det mildras om det gått lång tid sen en eventuellt föregående varning om behov av mer diciplinära åtgärder skulle uppkomma i likartat fall.
En Varning ska gälla ett klart avgränsat fall och tillfälle, inte vara nån samlad åthutning med tidigare samlat material mot en eventuellt obekväm medarbetare?
Med detta sagt är jag väldigt arg och ännu mer kränkt av det verklighetsfrånvända sätt som Arriva behandlar denna situation, Igelkotts-taktik fungerar dåligt när de har gjort så grova fel som i mitt fall.
Istället för att göra det enkelt, erkänna att de gick fel ut i fallet väljer de att hålla varandra om ryggen och försöker hänvisa till vad för skräp de än kan finna om mig.
Om arriva är så prestige-styrda kan jag rekomendera dem en utmärkt kurs på högskolan som heter Organisation och Ledarskap för här ser jag allvarliga och grundläggande brister.
Vad jag krävt och anser mig ha rätt att begära är följande:
Ett skriftligt tillbakadragande av Varningen där Arriva medger att den var felaktigt grundad.
En Ursäkt för att jag och mina rättigheter kränkts.
Därutöver börjar jag fundera på ifall man har rätt till skadestånd för lidande för detta har varit mkt ansträngande och fått mig att må mycket dåligt.
----------------------
Några funderingar löst kring detta... för nog har jag mycket att grunna på ...
Sånt här är alltså vardag för Arriva i danmark så där blir folk inte längre förvånade? Om jag ska förstå hennes inledning rätt.
Med tanke på det rent utsagt lama intetsägande påhopp till svar där de anser det hela vara "avslutat", som en unge i småskolan som inte vill vara med när han inte får mobba andra fritt? Varför hade de ett möte i Köpenhamn om detta, var det den insändaren allt de mäktade med?
I ett företag med ryggrad och lite kurage.. där hade man sagt att man gjort fel och är beredda att lära sig av misstag.. här sticker man huvudet i sanden och hoppas på att folk ska glömma...
Jag är rent ut sagt jävligt arg...
Med tanke på det rent utsagt lama intetsägande påhopp till svar där de anser det hela vara "avslutat", som en unge i småskolan som inte vill vara med när han inte får mobba andra fritt? Varför hade de ett möte i Köpenhamn om detta, var det den insändaren allt de mäktade med?
I ett företag med ryggrad och lite kurage.. där hade man sagt att man gjort fel och är beredda att lära sig av misstag.. här sticker man huvudet i sanden och hoppas på att folk ska glömma...
Jag är rent ut sagt jävligt arg...
Jösses vilken reaktion!!
Jag sitter nu på morgonen och försöker smälta intrycken från den gångna helgen.
Mina vänner har ju vetat vad som hände i september men tydligen har någon, som jag inte vet i ärlighetens namn om vem det var, tipsat massmedia.
Responsen från hela landet har varit massiv och mycket omtumlande.
Jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant gensvar.
Sms och telefonsamtal från hela landet har kommit till mig och folkets stöd är väldigt värmande.
Mina vänner har ju vetat vad som hände i september men tydligen har någon, som jag inte vet i ärlighetens namn om vem det var, tipsat massmedia.
Responsen från hela landet har varit massiv och mycket omtumlande.
Jag trodde aldrig att det skulle bli ett sådant gensvar.
Sms och telefonsamtal från hela landet har kommit till mig och folkets stöd är väldigt värmande.
Satt och kollade lite artiklar och upptäckte att, eftersom det gått en del tid sen det hela hänt så..
Läste i min blogg bakåt i tiden och såg.
Det hände fredag den 9.e september vid 2 tiden.
Jag har haft i minne att skulle varit helgen efter mest för att det var en bra jobbig tid.
Jag var sjukskriven till den 17.e september. Började jobba igen och sedan kom varningen som en trevlig present i slutet av månaden.
Det här hela har varit en jobbig tid sen jag fick varningen, jag har inte mått så bra av den.
Det har varit dagar då jag undrat om jag hette Josef K.
Jag har fått tackbrev, fler samtal och sms.
De värmer massor.
Tänker på alla mina vänner som ställt upp för mig med, vart vore jag utan er?
Stor varm kram till er.
En tillbakablick på 9 år som singel
Jag satt och funderade lite idag på jobbet, fast jag brukar grunna på olika uppslag och idéer alltid egentligen.
Det är nu 2006, en tillbakablick är ju rätt trendig såhärpass på året.
Men jag ska se lite mer med perspektiv bakåt i tiden, på något mer specifikt.
Jag har varit solo till den största delen sedan jag skilde mig från mina barns mor, vi separerade slutet av hösten 1996 fast det tog tid att få pappersarbetet färdigt till slutet av sommaren 1997 då.
Det är tillvaron efter separationen och de val jag gjort jag tänkt över flera gånger.
En lång tid efter, enklast kan min tillvaro enkelt beskrivas som "FRITT FALL".
Min ekonomi slogs i atomer, all energi försvann... Tillvaron blev ett kaos när allt jag kämpat,plågats, slitit, offrat, försakat ja lidit med för att bygga upp, försvann med orden "Det han inte vet, har han inte ont av..." det är nog en mening jag avskyr rätt bra nuförtiden.
Jag var rätt naiv och alldeles för snäll, något jag får lida för än idag.
För nog är det så att den som vet är den som är mer förbered på det som ska komma, men den som inget vet utan en tidig söndagsmorgon kommer ut i köket och får höra de där orden halvt viskade i telefonluren till någon, för den är det en otäck ovisshet och undran som övergår till en plågsam insikt att det hänt saker man inte trott den andra om... Sen när den man var gift med vänder sig om och man frågar vad hon menar med de orden.. man ser henne blekna och bli spänd... den isande känslan av hur allt slås sönder inombords.. Det är otroligt att man överlever sånt.
Sen att jag blev snyggt utkastad med luddiga löften om att vi behövde en prövotid isär... Man tror nog på det mesta om man fortfarande älskar någon tillräckligt.. vilket ibland utnyttjas.
Vad gjorde jag av den nya "frihet" jag helt plötsligt hade erhållit?
Ärligt talat blev jag mest vilsen, försökte få fäste på en tillvaro som bara gled iväg som ett jordskred.
Mina kompisar tyckte jag skulle ragga nytt.. roa mig.. fina råd till en kille som aldrig tagit för sig på allvar som tagit hänsyn och tänkt mer på andra än sig själv.. Hur skulle jag ragga? Har nog aldrig lärt mig det.. inte ens idag tror jag att jag på allvar skulle kunna ragga.. är för ärlig och seriös av mig så det är nog mer som en förbannelse över mig.
Men ja.. jag har träffat en hel del tjejer i olika sammanhang och på olika vis, ett stort flertal har man lärt känna under en kortare period innan de bara dunstat någonstans.. Några få.. har stannat kvar och blivit mkt nära och värdefulla vänner.
Kärlek.. det är något jag är mest rädd för.. så fort någon har fått tillgång till mitt hjärta har det inneburit smärta, sorg och nya besvikelser. Hur ska man våga någon mer gång?
Man måste våga för att vinna.. det finns en för alla.. jaja ni vet alla de där klyschorna.. det är så man har lust att skrika när folk vill muntra upp en och menar väl.. det är så lätt för de som har någon, för de som "duger", för de som kan "spelet" att komma där men vad de egentligen säger är mer " Höddu du har int lyckats träffa nån än.."
Tiden har gått och i höst är det tio år sen det hände.. Jag har sen länge gett upp hoppet om att ha "min" familj.. fast o andra sidan.. jag har inte råd att bilda någon ny heller för med dagens system så är min ekonomi ohjälpligt i minus.. fogden lägger nya pengar på min skuld varje månad.. inget jag kan göra något åt, inte med nuvarande tillgångar.. Och.. Jag tänker då fan inte skämmas.. det var ju jag som fick ta skulderna "med mig" tids nog får man se.. men den om det den dagen finns det någon jag skulle våga lita så mycket på? Tvivel kvarstår nu iaf.
Jag har stött på många kallsinniga, själviska och manipulativa tjejer på min resa... i en känslokall öken.
Men det är de få blommorna jag funnit i öknen jag uppskattar mest av allt, de som är trogna vänner och accepterar mig som den jag är.
Det finns några tjejer jag kanske.. ja jag säger kanske hade kunnat fått ha en meningsfull relation med men.. på något vis var det alltid något som kom i vägen.. något som förstörde.. jag har tänkt många gånger med orden "tänk om.." Men en sak jag lärt mig är att Jag är summan av mina erfarenheter, jag skulle inte veta det jag vet, skulle inte vara den jag är så jag kan inte ångra något för då förnekar jag den jag blivit.
Funderingarna kvarstår, frågetecknen hopas.
Mina vänner hävdar att det finns någon för mig.. jag hävdar med en dåres envishet att jag är undantaget från regeln.. varför? tja tills motsatsen bevisats är det ju jag som har rätt.
Jag har varit sjukskriven för utbrändhet en period.. det har tvingat mig till uppehåll i studierna men det är ingalunda det samma som att jag skulle gett upp.
Jag samlar energi nu för att få livet på rätt köl.. det får ta sin tid.. men det ska ske.
Undrar fortfarande hurdan den där "rätta" är.. vem är hon.. om hon skulle finnas det vill säga.
Det är nu 2006, en tillbakablick är ju rätt trendig såhärpass på året.
Men jag ska se lite mer med perspektiv bakåt i tiden, på något mer specifikt.
Jag har varit solo till den största delen sedan jag skilde mig från mina barns mor, vi separerade slutet av hösten 1996 fast det tog tid att få pappersarbetet färdigt till slutet av sommaren 1997 då.
Det är tillvaron efter separationen och de val jag gjort jag tänkt över flera gånger.
En lång tid efter, enklast kan min tillvaro enkelt beskrivas som "FRITT FALL".
Min ekonomi slogs i atomer, all energi försvann... Tillvaron blev ett kaos när allt jag kämpat,plågats, slitit, offrat, försakat ja lidit med för att bygga upp, försvann med orden "Det han inte vet, har han inte ont av..." det är nog en mening jag avskyr rätt bra nuförtiden.
Jag var rätt naiv och alldeles för snäll, något jag får lida för än idag.
För nog är det så att den som vet är den som är mer förbered på det som ska komma, men den som inget vet utan en tidig söndagsmorgon kommer ut i köket och får höra de där orden halvt viskade i telefonluren till någon, för den är det en otäck ovisshet och undran som övergår till en plågsam insikt att det hänt saker man inte trott den andra om... Sen när den man var gift med vänder sig om och man frågar vad hon menar med de orden.. man ser henne blekna och bli spänd... den isande känslan av hur allt slås sönder inombords.. Det är otroligt att man överlever sånt.
Sen att jag blev snyggt utkastad med luddiga löften om att vi behövde en prövotid isär... Man tror nog på det mesta om man fortfarande älskar någon tillräckligt.. vilket ibland utnyttjas.
Vad gjorde jag av den nya "frihet" jag helt plötsligt hade erhållit?
Ärligt talat blev jag mest vilsen, försökte få fäste på en tillvaro som bara gled iväg som ett jordskred.
Mina kompisar tyckte jag skulle ragga nytt.. roa mig.. fina råd till en kille som aldrig tagit för sig på allvar som tagit hänsyn och tänkt mer på andra än sig själv.. Hur skulle jag ragga? Har nog aldrig lärt mig det.. inte ens idag tror jag att jag på allvar skulle kunna ragga.. är för ärlig och seriös av mig så det är nog mer som en förbannelse över mig.
Men ja.. jag har träffat en hel del tjejer i olika sammanhang och på olika vis, ett stort flertal har man lärt känna under en kortare period innan de bara dunstat någonstans.. Några få.. har stannat kvar och blivit mkt nära och värdefulla vänner.
Kärlek.. det är något jag är mest rädd för.. så fort någon har fått tillgång till mitt hjärta har det inneburit smärta, sorg och nya besvikelser. Hur ska man våga någon mer gång?
Man måste våga för att vinna.. det finns en för alla.. jaja ni vet alla de där klyschorna.. det är så man har lust att skrika när folk vill muntra upp en och menar väl.. det är så lätt för de som har någon, för de som "duger", för de som kan "spelet" att komma där men vad de egentligen säger är mer " Höddu du har int lyckats träffa nån än.."
Tiden har gått och i höst är det tio år sen det hände.. Jag har sen länge gett upp hoppet om att ha "min" familj.. fast o andra sidan.. jag har inte råd att bilda någon ny heller för med dagens system så är min ekonomi ohjälpligt i minus.. fogden lägger nya pengar på min skuld varje månad.. inget jag kan göra något åt, inte med nuvarande tillgångar.. Och.. Jag tänker då fan inte skämmas.. det var ju jag som fick ta skulderna "med mig" tids nog får man se.. men den om det den dagen finns det någon jag skulle våga lita så mycket på? Tvivel kvarstår nu iaf.
Jag har stött på många kallsinniga, själviska och manipulativa tjejer på min resa... i en känslokall öken.
Men det är de få blommorna jag funnit i öknen jag uppskattar mest av allt, de som är trogna vänner och accepterar mig som den jag är.
Det finns några tjejer jag kanske.. ja jag säger kanske hade kunnat fått ha en meningsfull relation med men.. på något vis var det alltid något som kom i vägen.. något som förstörde.. jag har tänkt många gånger med orden "tänk om.." Men en sak jag lärt mig är att Jag är summan av mina erfarenheter, jag skulle inte veta det jag vet, skulle inte vara den jag är så jag kan inte ångra något för då förnekar jag den jag blivit.
Funderingarna kvarstår, frågetecknen hopas.
Mina vänner hävdar att det finns någon för mig.. jag hävdar med en dåres envishet att jag är undantaget från regeln.. varför? tja tills motsatsen bevisats är det ju jag som har rätt.
Jag har varit sjukskriven för utbrändhet en period.. det har tvingat mig till uppehåll i studierna men det är ingalunda det samma som att jag skulle gett upp.
Jag samlar energi nu för att få livet på rätt köl.. det får ta sin tid.. men det ska ske.
Undrar fortfarande hurdan den där "rätta" är.. vem är hon.. om hon skulle finnas det vill säga.
