Pris från John Hrons Minnesfond
Jag fick ta emot ett väldigt speciellt och oväntat pris för några veckor sedan så jag tänkte skriva lite om det.
Det kom ju som en total överaskning när en reporter kläckte det för mig på jobbet via mobilen, jaja jag hade handsfree på faktiskt. Men ännu mer det samtal jag hade med Tony, John's pappa, en underbar man med ett sånt stort och varmt hjärta, jag hade unnat honom glädjen att få delge mig deras beslut först personligen men så blev det ju inte. Vi pratade en hel del inför utdelningen av priset och kring händelser som berört oss på olika vis.
Det blev en resa jag sent ska glömma, en positiv sådan märkväl.
Jag hyrde bil eftersom det är som det är med min bil än.. återkommer när det är mer reda på den kanten, fick hjälp av en lokal uthyrningsfirma på bästa möjliga sätt
Jag ordnade ledigt för barnen så det fick följa med till den stora och vackra staden Göteborg.
Vi kom dit kvällen före och fick övernatta på ett fint hotell, hann promenera på stan lite med ena dottern medan den andra låg o vilade med en bok förkyld som hon var.. jotack.. vet hur förkyld hon var eftersom jag fick prova på själv veckan efter *skratt* Äldsta dottern och jag har pratat länge om att kolla en butik i gbg som säljer lite mer "tuffa" kläder, typ nitar, lite annan design än senaste modet o så.. Nu fick hon jackpott.. affären låg på andra sidan gatan från Hotell entrén.. så ett besök där var ju givet för henne o att de hade REA.. ojoj.. tjejer, butiker och REA ... behöver man säga mer??
Nå.. det blev att sova relativt tidigt.. upp tidigt med.. sedan fick vi träffa personerna, medmänniskorna i stiftelsen när vi möttes upp för att gå till Tv4's lokaler i gbg där vi skulle officellt ha ceremonin.
Det var fyra väldigt speciella (på ett positivt sätt) personer, mkt värme, mkt energi.. och en äkta omtanke.. vi kände oss genast hemma i deras sällskap och hade lätt att prata om allt, både lättare och tyngre saker.
De jag pratade mest med var Tony och Mari, John's föräldrar, två mkt engagerade och duktiga medmänniskor med stort hjärta och empati. Mina barn tyckte väldigt mkt om att få träffa dem och frågade även när vi kommit hem om vi ska träffa dem igen, ja det hoppas jag.
Själva ceremonin skedde i direktsändning lokalt över Tv4 i göteborgsregionen så jag som tänkt banda på videon hemma.. blev utan det men det finns nog på tv4's arkiv hoppas jag om man kollar.
Jag var nervös och mkt rörd, är trots allt en känslomänniska på gott och ont..
Det gick fint, sen gick vi och tog en fika innan vi skulle åt olika håll.
Jag och barnen skulle checka ut från hotellet.. kolla den där REA'n dottern fått span på..
SEN .. Liseberg.. vi fick även det som en liten överaskning..
inträde och åkband så vi hade skoj innan det var dags för hemresan..
Det var en resa att sent glömma..
Tony, Marie-Louise Hron samt Lasse och Gunnar
......och de övriga vi mötte denna dag.
Vi kan inte nog tacka er för det ni gjorde för oss.
Ni har en speciell plats i våra hjärtan.
Glöm aldrig John Hron.
Glöm aldrig att bry dig om.
Glöm aldrig att vara medmänniska och våga ingripa.
Glöm aldrig att din röst kan vara den som får rasism, hat och våld att tappa sin kraft.
Det kom ju som en total överaskning när en reporter kläckte det för mig på jobbet via mobilen, jaja jag hade handsfree på faktiskt. Men ännu mer det samtal jag hade med Tony, John's pappa, en underbar man med ett sånt stort och varmt hjärta, jag hade unnat honom glädjen att få delge mig deras beslut först personligen men så blev det ju inte. Vi pratade en hel del inför utdelningen av priset och kring händelser som berört oss på olika vis.
Det blev en resa jag sent ska glömma, en positiv sådan märkväl.
Jag hyrde bil eftersom det är som det är med min bil än.. återkommer när det är mer reda på den kanten, fick hjälp av en lokal uthyrningsfirma på bästa möjliga sätt
Jag ordnade ledigt för barnen så det fick följa med till den stora och vackra staden Göteborg.
Vi kom dit kvällen före och fick övernatta på ett fint hotell, hann promenera på stan lite med ena dottern medan den andra låg o vilade med en bok förkyld som hon var.. jotack.. vet hur förkyld hon var eftersom jag fick prova på själv veckan efter *skratt* Äldsta dottern och jag har pratat länge om att kolla en butik i gbg som säljer lite mer "tuffa" kläder, typ nitar, lite annan design än senaste modet o så.. Nu fick hon jackpott.. affären låg på andra sidan gatan från Hotell entrén.. så ett besök där var ju givet för henne o att de hade REA.. ojoj.. tjejer, butiker och REA ... behöver man säga mer??
Nå.. det blev att sova relativt tidigt.. upp tidigt med.. sedan fick vi träffa personerna, medmänniskorna i stiftelsen när vi möttes upp för att gå till Tv4's lokaler i gbg där vi skulle officellt ha ceremonin.
Det var fyra väldigt speciella (på ett positivt sätt) personer, mkt värme, mkt energi.. och en äkta omtanke.. vi kände oss genast hemma i deras sällskap och hade lätt att prata om allt, både lättare och tyngre saker.
De jag pratade mest med var Tony och Mari, John's föräldrar, två mkt engagerade och duktiga medmänniskor med stort hjärta och empati. Mina barn tyckte väldigt mkt om att få träffa dem och frågade även när vi kommit hem om vi ska träffa dem igen, ja det hoppas jag.
Själva ceremonin skedde i direktsändning lokalt över Tv4 i göteborgsregionen så jag som tänkt banda på videon hemma.. blev utan det men det finns nog på tv4's arkiv hoppas jag om man kollar.
Jag var nervös och mkt rörd, är trots allt en känslomänniska på gott och ont..
Det gick fint, sen gick vi och tog en fika innan vi skulle åt olika håll.
Jag och barnen skulle checka ut från hotellet.. kolla den där REA'n dottern fått span på..
SEN .. Liseberg.. vi fick även det som en liten överaskning..
inträde och åkband så vi hade skoj innan det var dags för hemresan..
Det var en resa att sent glömma..
Tony, Marie-Louise Hron samt Lasse och Gunnar
......och de övriga vi mötte denna dag.
Vi kan inte nog tacka er för det ni gjorde för oss.
Ni har en speciell plats i våra hjärtan.
Glöm aldrig John Hron.
Glöm aldrig att bry dig om.
Glöm aldrig att vara medmänniska och våga ingripa.
Glöm aldrig att din röst kan vara den som får rasism, hat och våld att tappa sin kraft.
Wake me up when september ends??
Jag satt och lyssnade på en underbar låt häromdagen och den ville inte slappa taget om mig. Det var
Green Day - "Wake Me Up When September Ends".
En bra grupp med tänkvärda texter.
Känner igen en hel del av känslan i texten, kanske därför den inte vill släppa taget om mig. Sommaren börjar ta slut på allvar och man ser mörker och kyla komma smygandes. Jag hade en rätt hemsk kväll igår då jag satt och funderade en hel del på min tillvaro och det var inte de ljusaste av tankar jag kände direkt. Men jag kan lugna mina vänner på en gång, jag skickade ett sms mest för att avreagera mig till några av de som betyder en del för mig, jag skulle inte göra något dumt på det viset, sa ju att det var hur jag kände mest.
Det har nu gått ett år sedan händelsen på Råslätt, jag hoppas att alla inblandade mår bra eller bättre idag än då iaf. Mina vänner o bekanta har varit ett stort stöd under resans gång men det finns stunder då man kanske skulle behöva annat än rubriker och att vara känd. Kanske något mer personligt, något mer nära, något mer konkret?
En kompis skojade och sa att jag borde ha värsta "ragg"-faktorn.. men jag kan upplysa honom om att nej.. det är verkligen inte fallet. Inte för att jag för den delen har kunnat "ragga" med de arbetstider jag har (med udda tider och "fria" helger) o andra sidan vet jag knappt hur man skulle göra.. är för rättfram och ärlig och det har ju verkligen varit egenskaper kvinnor vill ha *ler ironiskt*.
Jag har funderat en hel del på hur jag upplevs eller uppfattas. Vad vet de som uttalar sig om mig egentligen? Vet de hur jag känner mig, om min vardag, mitt innersta?
Vissa dagar är jag bestämd, stark och inställd på att det är lika bra o köra mitt race ensam eftersom jag haft de erfarenheter jag haft.. men det kommer dagar och kvällar då jag inte känner mig så kaxig, kvällar då soffan känns väldigt ödslig, väldigt tom.
Delvis av den orsaken och för att jag inte är defacto något proffs på att städa.. så har det blivit lite "stökigt" hemma och en hel del bråte.. dock har jag lovat mig själv att ta itu med den biten med.
Det blir verkligen kontraster, de helger jag är jobbfri har jag mina underbara döttrar, jag tror inte de inser hur mkt de betyder för mig, de för mkt liv (o en del kiv) in i min tillvaro. Vi delar en del intressen och gör en hel del roliga saker, ibland mer spektakulära.. oftast mer vardagliga.. men vi gör det tillsammans. Varje gång de lämnat mig blir det en tomhet, en tystnad. Då sitter jag själv hemma. Sådana stunder är jobbiga.. jag ville inte bli pappa på "deltid".. jag ville vara med på heltid med mina barn men jag får göra det jag kan av den tid jag har med dem.
Ja jag antar att man kan ha höst i hjärtat med.. Inte bara vårkänslor som man kan ha.
Green Day - "Wake Me Up When September Ends".
En bra grupp med tänkvärda texter.
Känner igen en hel del av känslan i texten, kanske därför den inte vill släppa taget om mig. Sommaren börjar ta slut på allvar och man ser mörker och kyla komma smygandes. Jag hade en rätt hemsk kväll igår då jag satt och funderade en hel del på min tillvaro och det var inte de ljusaste av tankar jag kände direkt. Men jag kan lugna mina vänner på en gång, jag skickade ett sms mest för att avreagera mig till några av de som betyder en del för mig, jag skulle inte göra något dumt på det viset, sa ju att det var hur jag kände mest.
Det har nu gått ett år sedan händelsen på Råslätt, jag hoppas att alla inblandade mår bra eller bättre idag än då iaf. Mina vänner o bekanta har varit ett stort stöd under resans gång men det finns stunder då man kanske skulle behöva annat än rubriker och att vara känd. Kanske något mer personligt, något mer nära, något mer konkret?
En kompis skojade och sa att jag borde ha värsta "ragg"-faktorn.. men jag kan upplysa honom om att nej.. det är verkligen inte fallet. Inte för att jag för den delen har kunnat "ragga" med de arbetstider jag har (med udda tider och "fria" helger) o andra sidan vet jag knappt hur man skulle göra.. är för rättfram och ärlig och det har ju verkligen varit egenskaper kvinnor vill ha *ler ironiskt*.
Jag har funderat en hel del på hur jag upplevs eller uppfattas. Vad vet de som uttalar sig om mig egentligen? Vet de hur jag känner mig, om min vardag, mitt innersta?
Vissa dagar är jag bestämd, stark och inställd på att det är lika bra o köra mitt race ensam eftersom jag haft de erfarenheter jag haft.. men det kommer dagar och kvällar då jag inte känner mig så kaxig, kvällar då soffan känns väldigt ödslig, väldigt tom.
Delvis av den orsaken och för att jag inte är defacto något proffs på att städa.. så har det blivit lite "stökigt" hemma och en hel del bråte.. dock har jag lovat mig själv att ta itu med den biten med.
Det blir verkligen kontraster, de helger jag är jobbfri har jag mina underbara döttrar, jag tror inte de inser hur mkt de betyder för mig, de för mkt liv (o en del kiv) in i min tillvaro. Vi delar en del intressen och gör en hel del roliga saker, ibland mer spektakulära.. oftast mer vardagliga.. men vi gör det tillsammans. Varje gång de lämnat mig blir det en tomhet, en tystnad. Då sitter jag själv hemma. Sådana stunder är jobbiga.. jag ville inte bli pappa på "deltid".. jag ville vara med på heltid med mina barn men jag får göra det jag kan av den tid jag har med dem.
Ja jag antar att man kan ha höst i hjärtat med.. Inte bara vårkänslor som man kan ha.
