Lordlion -- den varmaste själ solen lyst över...

Kommentar till kolumn av
Petra Axlund, Metro Tisdag 28/2-2006.

Jag läste kolumnen och har suttit och funderat mycket kring vad du skrev.
Som du säkert gissar är jag en av "dem", de där snälla bortglömda killarna.

Jag har funderat om och kring detta i många år men någonstans resignerat inför rena faktum.
Hur förklarar man annars när man kan ses som en svärmorsdröm,
något en tjejkompis skulle rekomendera sin väninna.
Men.. när det kommer till kritan ändå får gå ensam?

Jag skrev en dikt kring detta några år sedan som jag tänkte låta dig läsa.

                    HAN                                    .

                Jag är inte HAN
                Jag är den jag är ……….
                En vanlig kille med brister och fel men även                
                med fördelar du aldrig hinner se…..
                I din jakt på HAN……

                Jag är trevlig och snäll
                Men jag är ju inte HAN…
                Du kan prata med mig om allt
                men var natt är det HAN som gäller tusenfalt.
                Jag sover ensam , ty sådan är lotten för han bredvid ,
                Han den snälla ,trevliga man känner men som inte har                
                ALLT HAN har .
               
                Så min enkla fråga är

                Var finns HON ……. ?

Vi ska för den delen inte glömma bort alla snälla goa tjejer som OCKSÅ är bortglömda.
Hur ofta blir det inte kompis vibbar istället för passion och någon lider i det tysta.
Man nöjer sig med att iaf få vara i närheten när den närhet man drömmer om får existera som en dröm bara.

Jag kan bara utgå från egna erfarenheter men någonstans tror jag att det inte är bara jag som varit på den resan.


Redan i tonåren var jag mer lugn, tjejer tyckte om att prata med mig, jag var som "en bror" för dem.
Man blev den där trygga nallebjörnen de återkom till.. den de kramade och grät ut mot.
Sen drog de nästa buffel in i sängkammaren och man låg snällt i sitt hörn..

Senare beskrev de hurdan deras drömkille vore.. man satt tyst och tänkte att ja.. du har ju mig här..
men de sa ofta att de inte vågade riskera att förstöra vänskapen..

Så ja ofta var det av ren egoism tjejer gjorde så?

För man var ju en trygghet när det blev för mycket av det goda.

Felet man som snäll, väluppfostrad och omtänksam man gör är ett speciellt.

Man tar inte för sig för man bryr sig om.. och med facit i hand,
Blygsamhet är en vacker dygd men den lämnar dig ensam och tomhänt.

Jaha.. ska man bli mer "tuff" ? vette tusan jag kan bara vara mig själv när det kommer till kritan..
Jag vet vad jag går för iaf.. få se vad jag hittar på till våren.. *ler*