Wake me up when september ends??
Jag satt och lyssnade på en underbar låt häromdagen och den ville inte slappa taget om mig. Det var
Green Day - "Wake Me Up When September Ends".
En bra grupp med tänkvärda texter.
Känner igen en hel del av känslan i texten, kanske därför den inte vill släppa taget om mig. Sommaren börjar ta slut på allvar och man ser mörker och kyla komma smygandes. Jag hade en rätt hemsk kväll igår då jag satt och funderade en hel del på min tillvaro och det var inte de ljusaste av tankar jag kände direkt. Men jag kan lugna mina vänner på en gång, jag skickade ett sms mest för att avreagera mig till några av de som betyder en del för mig, jag skulle inte göra något dumt på det viset, sa ju att det var hur jag kände mest.
Det har nu gått ett år sedan händelsen på Råslätt, jag hoppas att alla inblandade mår bra eller bättre idag än då iaf. Mina vänner o bekanta har varit ett stort stöd under resans gång men det finns stunder då man kanske skulle behöva annat än rubriker och att vara känd. Kanske något mer personligt, något mer nära, något mer konkret?
En kompis skojade och sa att jag borde ha värsta "ragg"-faktorn.. men jag kan upplysa honom om att nej.. det är verkligen inte fallet. Inte för att jag för den delen har kunnat "ragga" med de arbetstider jag har (med udda tider och "fria" helger) o andra sidan vet jag knappt hur man skulle göra.. är för rättfram och ärlig och det har ju verkligen varit egenskaper kvinnor vill ha *ler ironiskt*.
Jag har funderat en hel del på hur jag upplevs eller uppfattas. Vad vet de som uttalar sig om mig egentligen? Vet de hur jag känner mig, om min vardag, mitt innersta?
Vissa dagar är jag bestämd, stark och inställd på att det är lika bra o köra mitt race ensam eftersom jag haft de erfarenheter jag haft.. men det kommer dagar och kvällar då jag inte känner mig så kaxig, kvällar då soffan känns väldigt ödslig, väldigt tom.
Delvis av den orsaken och för att jag inte är defacto något proffs på att städa.. så har det blivit lite "stökigt" hemma och en hel del bråte.. dock har jag lovat mig själv att ta itu med den biten med.
Det blir verkligen kontraster, de helger jag är jobbfri har jag mina underbara döttrar, jag tror inte de inser hur mkt de betyder för mig, de för mkt liv (o en del kiv) in i min tillvaro. Vi delar en del intressen och gör en hel del roliga saker, ibland mer spektakulära.. oftast mer vardagliga.. men vi gör det tillsammans. Varje gång de lämnat mig blir det en tomhet, en tystnad. Då sitter jag själv hemma. Sådana stunder är jobbiga.. jag ville inte bli pappa på "deltid".. jag ville vara med på heltid med mina barn men jag får göra det jag kan av den tid jag har med dem.
Ja jag antar att man kan ha höst i hjärtat med.. Inte bara vårkänslor som man kan ha.
Green Day - "Wake Me Up When September Ends".
En bra grupp med tänkvärda texter.
Känner igen en hel del av känslan i texten, kanske därför den inte vill släppa taget om mig. Sommaren börjar ta slut på allvar och man ser mörker och kyla komma smygandes. Jag hade en rätt hemsk kväll igår då jag satt och funderade en hel del på min tillvaro och det var inte de ljusaste av tankar jag kände direkt. Men jag kan lugna mina vänner på en gång, jag skickade ett sms mest för att avreagera mig till några av de som betyder en del för mig, jag skulle inte göra något dumt på det viset, sa ju att det var hur jag kände mest.
Det har nu gått ett år sedan händelsen på Råslätt, jag hoppas att alla inblandade mår bra eller bättre idag än då iaf. Mina vänner o bekanta har varit ett stort stöd under resans gång men det finns stunder då man kanske skulle behöva annat än rubriker och att vara känd. Kanske något mer personligt, något mer nära, något mer konkret?
En kompis skojade och sa att jag borde ha värsta "ragg"-faktorn.. men jag kan upplysa honom om att nej.. det är verkligen inte fallet. Inte för att jag för den delen har kunnat "ragga" med de arbetstider jag har (med udda tider och "fria" helger) o andra sidan vet jag knappt hur man skulle göra.. är för rättfram och ärlig och det har ju verkligen varit egenskaper kvinnor vill ha *ler ironiskt*.
Jag har funderat en hel del på hur jag upplevs eller uppfattas. Vad vet de som uttalar sig om mig egentligen? Vet de hur jag känner mig, om min vardag, mitt innersta?
Vissa dagar är jag bestämd, stark och inställd på att det är lika bra o köra mitt race ensam eftersom jag haft de erfarenheter jag haft.. men det kommer dagar och kvällar då jag inte känner mig så kaxig, kvällar då soffan känns väldigt ödslig, väldigt tom.
Delvis av den orsaken och för att jag inte är defacto något proffs på att städa.. så har det blivit lite "stökigt" hemma och en hel del bråte.. dock har jag lovat mig själv att ta itu med den biten med.
Det blir verkligen kontraster, de helger jag är jobbfri har jag mina underbara döttrar, jag tror inte de inser hur mkt de betyder för mig, de för mkt liv (o en del kiv) in i min tillvaro. Vi delar en del intressen och gör en hel del roliga saker, ibland mer spektakulära.. oftast mer vardagliga.. men vi gör det tillsammans. Varje gång de lämnat mig blir det en tomhet, en tystnad. Då sitter jag själv hemma. Sådana stunder är jobbiga.. jag ville inte bli pappa på "deltid".. jag ville vara med på heltid med mina barn men jag får göra det jag kan av den tid jag har med dem.
Ja jag antar att man kan ha höst i hjärtat med.. Inte bara vårkänslor som man kan ha.
Kommentarer
Postat av: Leena
Men Nikolai! Jag veeet att du har humor. Tur är väl det...ler. Läste stycket om ensamheten i soffan... och tycker ju att du kan sitta där ett tag till... Är det vad du ska ha en livspartner till? Städa upp din lägenhet? Skäms lite grann iallafall... Puss på dej!
Postat av: Jenny
SKickar dig lite värmande kramar - kanske lite av vårkänslorna återkommer då..;)
Minns nätter på en viss balkong - de var varma..
Trackback
